Blogg

Liverapport från verkligheten: KLT klarar inte sitt uppdrag

• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •

”Vårt uppdrag är:
Att erbjuda resor som underlättar och berikar människors liv och utvecklar vår region”.

Så står det på en roll up i väntrummet på Berga station. Budskapet är undertecknat av KLT. Kalmar Länstrafiken.
Jag sitter där när jag skriver det här, och jag gör det på grund av att det står ”Kustpilen kl 06.46 mot Linköping är inställt” på tavlan på perongen.
Jag kollar i telefonen, i KLT:s app. Jorå. Fordonsproblem, hänvisas det till. Fast där står det att en ersättnignsbuss ska komma. Men de vet inte när. Därtill är bussen mellan Kalmar och Oskarshamn inställd. Personalbrist, står det i appen. Personalbrist, liksom? Hm.
Efter nån minut ändras informationen även i telefonen. Nästa avgång, alltså.

Det är ju inte så att jag är superchockad över budskapet. Av det gånger jag åkt från Oskarshamn till Stockholm med tåg så har jag blivit kraftigt försenad alla gånger utom en. Varje gång tänker jag att, äh, vad tusan, en chans till får de, det är ju så smidigt att åka tåg.
För det är ju det, smidigt. När det funkar, vill säga. Tyvärr gör det ju det så himla sällan.

Den här gången tog jag till och med en tidigare avgång just in case, efter som jag som Weiron Holmberg säger i Sällskapsresan: ”Har varit ute och flugit förr”.
Nu är det ju inga sensationella bulletiner jag kommer med. Alla som någonsin försökt åka tåg i det här landet har nog varit med om att tåg inte kommer/kommer för sent/ersätts med buss.
Men det är ju ingen anledning att inte påpeka när det händer igen. Och igen. Och igen.
När för ett par veckor sedan skulle åka till Eksjö (en resa som tog 3.40 med buss och tåg, gentemot 1.25 med bil – sug på den!) sa chauffören: ”I dag har du tur, Kustpilen mellan Kalmar och Linköping går, det är sannerligen inte varje dag”.

I dag ska jag på Hockeyallsvenskans upptaktsträff i Stockholm. Den börjar 12.00. Jag hänvisas till nästa avgång, vilket gör att jag missar anslutningen i Linköping, vilket gör att jag kommer försent till det jag ska göra i Stockholm.
Likadant var det förra gången jag skulle åka samma sträcka. Den gången hade jag tur att samhällsbyggnadschefen Bodil Liedberg Jönsson och politikern Mattias R Karlsson – två, till skillnad från mig, handlingskraftiga människor – skulle med samma avgång. De vände upp och ner på halva Småland och tvingade fram en ersättningsbuss ögonaböj. Tyvärr var det en mjölkbussliknande sak som skulle hämta upp varenda skolbarn i Vimmerby kommun, så vi missade ändå anslutningen i Linköping, men de försökte i alla fall.
Det gjorde hur som helst att jag kom för sent till det jag skulle göra på Friends Arena, de bommade stora delar av sitt SKB-möte vid Slussen och en stackars tysk som vi hade i släptåg missade sitt flygplan från Arlanda.
Kort sagt: KLT:s strulande ställer till det för folk. Så in i.

Likadant är det med stadsbussarna. Min fru stod förra veckan tålmodigt och väntade i Kristineberg. En buss ställdes in, nästa ställdes också in. Hon kom för sent till jobbet. En småsak, men irriterande. Det är ju irriterande när vardagen inte fungerar.

För den gör ju inte det när vi pratar infrastruktur i vår avkrok av världen. Det är illa nog som det är med långa restider vart man än ska och få alternativ. Jag menar, att åka tåg från Norrköping till Stockholm tar en dryg timme. Det är ungefär lika långt från Norrköping till Oskarshamn. I teorin skulle jag alltså kunna åka tåg från Oskarshamn till Stockholm på, högt räknat, två och en halv timme.
Nu tar det – även det i teorin, uppenbarligen – nästa fem timmar, inklusive två byten plus att jag får kuska lite på en buss.
Men vi bortser från utopier och koncentrerar oss på verkligheten: nog borde KLT kunna sköta det uppdrag de har. Det kan de inte.
De har till och med hängt upp lappar i väntrummet i Berga där det står att de vet att de har problem, att tågen sällan kommer. De skyller på massor av saker. Som djur på spår, människor på spår, bilar på spår, andra bolag och fordonsproblem. Man skulle också kunna sammanfatta det med: skitnsack.
Se till att tågen går.

Jag ska inte gnälla allt för mycket, det finns värre saker än att ett tåg som ska komma inte kommer, men det är förbenat irriterande. Det ställer till det.
För mig är det inte mycket annat att göra än att vänta in nästa avgång och hoppas att jag får plats på det tåg i Linköping som jag inte inte har en plats bokad på, men det löser sig säkert.

I det längre perspektivet påverkar det mig dock, märker jag. Jag sitter här i väntrummet, som är vackert, och eldar upp mig. Jag som nästan aldrig blir irriterad. Jag menar, jag vill ju åka kollektivt, jag försöker ju. Jag gillar det, det är bra för miljön, det är inte så fasligt dyrt.
Men det går ju inte. Och då är det ändå varmt i luften och varken löv eller is på spåren. bevare mig väl för hur det blir till vintern.
I lördagens tidning hade vi en jätteenkät där folk fick berätta vilken som var den viktigaste valfrågan för dem. Jag vet inte om någon sa infrastrukturen, men för mig är det från och med nu den viktigaste valfrågan.
Att vi tar oss härifrån och att folk kan komma hit är a och o för både invånarna och företagen. Det parti som kan lova – LOVA – att tågen och bussarna går något så när när de ska får min röst.
För som det är nu sköter inte KLT sitt uppdrag – ”att erbjuda resor som underlättar och berikar människors liv och utvecklar vår region” – för fem öre.
Tack för ordet, nu kommer strax tåget mot Linköping (hoppas jag).