Blogg

IKO:s skrällvärvning, OAIK vs Helsingborg, nästa års headliners och – blir Latitud 57 en tredagarsfestival 2018?

Skärmavbild 2017-08-05 kl. 00.16.30

Kevin Marshall till IK Oskarshamn. Den kom like a flash from nowhere. Jag stod på Ulf Lundells galleri i Simrishamn när jag fick höra det och tänkte att det där lät konstigt. Men så var det. Sannolikt en av de viktigaste pusselbitarna Per Kenttä knökat dit den här sillyn.

Jag ska inte säga att jag kan Marshall superväl, men det är en rutinerad, NHL-meriterad, defensiv, driven ispåseback som visat att han håller bra SHL-nivå. Kort sagt en sån spelare som allsvenska klubbar vanligtvis har väldigt svårt att knyta till sig.

Nu dumpas han (jag vet inte hur mycket IKO får betala av lönen, hälften kanske, troligen inte ens det) till allsvenskan av ett Rögle som desperat söker backar med fler offensiva verktyg i lådan.

Men det är bara ett drygt år sedan Ängelholmsklubben skrev så här på sin hemsida när de förlängde kontraktet med Marshall:

”Han värvades på sensommaren och kom till Sverige och SHL som ett oskrivet kort. Men Kevin Marshall blev snabbt en av Rögles viktigaste och nyttigaste spelare. En stabil försvarare med bra karaktär, både på isen och i omklädningsrummet. Marshall förlängde kontraktet med Rögle med två år till.”

Normalt sett är Marshall en back som ligger en nivå ovan IKO:s kaliber. 400 AHL-matcher. Tio Philadelphia Flyers-fajter. Över 100 SHL-bataljer på två säsonger.

Jag gissar att Kenttä och Hellqvist hade hajfajvsfest på kansliet så att händerna började blöda när lånedealen med ”Masken” gick i lås.

• • •

I och med Marshallsajningen har IKO nu nio backar på kontrakt. Uppdelade ungefär enligt följande.

Offensiva: William Mäkinen, Marcus Björk, Karl Johansson, Tom Hedberg.

Defensiva: Kevin Marshall, Björn Karlsson, Linus Morin, Tom Linder, Martin Fehérváry.

Det där är ju som alla förstår en lite slarvig uppdelning, många (kanske framför allt Tom Hedberg, men även en sån som Chelsealovern Linder, som jag alltid tror och hoppas ska få en sån där allsvensk 25-poängssupersäsong som jag ändå någonstans tror att han har i sig) har egenskaper i båda ändar av banan. Men i stort sett. Och de lär väl paras samman enligt principen ”en offensiv, en defensiv i varje backpar”. Gissar jag.

• • •

Det är ju inte ofta gåshuden tittar fram numera, men när Mo Farah – efter att nästan ha ramlat två gånger – bollar med kenyaner och etiopier på upplopp som han gjorde i kväll, ja – då!

• • •

Oskarshamns AIK fick Helsingborgs IF i cupen. Hemma. En bra lottning. HIF är tillräckligt klassiskt och folkkärt för att locka folk, men också tillräckligt nedmonterat och mänskligt för att kunna slås ut.

Eller som Peiman Eliassi sa: ”Vi får inte underskatta dem”.

Tänk att dagen skulle komma när en OAIK-spelare säger så om Helsingborgs IF.

• • •

Vilka spelare har förresten haft NHL-meriter när de kommit till IKO?

Deschamps, Caputi, Matt Ryan, Mauldin.

Fler?

• • •

Vad jag gör på semestern?

Tackar som frågar.

Enkelt sammanfattat: Far runt lite (Öland, Norrköping, Österlen, Göteborg, Varberg). Sitter lite på altanen och dricker mojitos, spelar Chicago och har musiktävlingar.

Österlen var fint. Kan rekommendera Madame Blå i Skåne-Tranås. De har gudomlig öl och pizza från Korsika som verkligen är värt en och annan 40-skylt. Dessutom kilar golden retriever-husdonnan Molly runt bland borden – det står ett hemsnickrat luffarschack på varje – och tigger. Bara en sån sak.

Sen tittar jag på rätt mycket konserter.

Topp tre so far:

  1. Jakob Hellman på Kackelstugan.
  2. Per Gessle på Latitud.
  3. Håkan Hellström i Slottsruinen.

• • •

Latitud 57?

Jo, tack det var ungefär som vanligt numera. Slutsålt och en fantastiskt trevlig folkfest. Av det jag såg var Per Gessle outstanding. Som Pelle G-junkie (jag tänker inte ens TÄNKA TANKEN att kalla det guilty pleasure) kan man ju inte annat än headbanga flinten av sig när Ljudet av ett annat hjärta kickas i gång i en alldeles charmant powerpopvariant.

Annars var det väl mer festen än det som hände på scenerna som fick mig i brygga. Stiftelsen bjöd på tvättäkta Foppatoffelrock och höll på att välta Brädholmen. Det var precis lika anskrämligt som man kan tänka sig.

• • •

Nästa sommar firar L57 tioårsjubileum. Då ska det satsas. Artistbudgeten ska i princip dubblas – från en och en halv miljon till uppemot tre millar. Det är i alla fall tanken och det kommer säkert bli så.

Festivalgeneralen Christian Åberg har med fyra utsålda Brädholmar ett perfekt förhandlingsläge gentemot kommunen och storföretagen när det ska kivas om spons till 2018-spektaklet.

Åberg har tidigare sagt att han drömmer om ett ”Best of Latitud” till 2018. Det är väl trevligt – inom rimliga gränser.

Jag kan tänka mig nåt i stil med följande L-headlineup: Laleh, Ledin, Lundell, Lena PH.

Fyra headlines i stället för två.

Sen är det ju frågan om Lundell nånsin kommer stå på en scen igen? Och om Ledin är värdig att spela på Brädis igen? Och om Laleh ska ut på vägarna? Och så vidare.

Men i stora drag skulle jag kunna tänka mig nåt i den stilen.

• • •

Sedan är ju frågorna två: Räcker Brädholmen till för ett jubileums-Latitud och räcker dagarna till?

På första frågan är det inte så mycket att göra. Det lär väl bli ytterligare ett år på trånga Brädholmen och det lär innebära trubbel. Fyra år i rad har festivalen sålt slut, ett jubileum lär sälja slut fortare än kvickt.

För att flytta festivalen till Norra kajen (där den ska husera från och med 2019) redan till 2018 är väl omöjligt, eller?

• • •

Förresten.

Varför är det så viktigt med det där kravallstaketet mitt på festivalområdet? Det ställer ju bara till problem.

Det blir trångt. Det blir kaotiskt när spelningar är slut.

Kaoset som blev efter Gessle var inte okej. Vakter ska inte prioritera att stoppa folk från att gå ut från området med en platsmuggsöl före att barn ska slippa bli trampade på.

Det kan inte få vara så. Men så var det. Det var bara ren tur att inget allvarligt inträffade.

Och det är ju primärt inte vakternas eller arrangörens fel, utan ansvariga politikers och tjänstemäns. Varför måste det där staketet vara där? Varför kan det inte bara vara tillåtet att ta en öl var som helst på festivalområdet? Som i alla andra länder.

Vad är problemet?

• • •

Och så det här med antalet dagar. Först var Latitud (eller After Race) bara en endagsfestival. Sedan gled det över och blev två. Nu – med en troligen dubblad artistutbudet – är känslan att två är i minsta laget.

Utan att ha en aning, så gissar jag att det funderas i banor på att utöka med en dag till. Det är en idé i alla fall. Att Latitud 57 nästa sommar blir en tredagarsfestival från torsdag till lördag.