Blogg

Christian Gustafsson om branden på Kråkan: En kniv i hjärtat på oskarshamnarna

FOTO: DANIEL SVENSSON/OT

 

Det är något av en sorgens dag i Oskarshamn.

Det blir ju lätt så när vardagsrummet brinner ner.

• • •

Kråkan blev lågornas rov natten mellan lördagen och söndagen.
När första pushnotisen kom på lördagskvällen verkade det inte så allvarsamt. Det brann i en fläkt. Brandmännen tycktes lugna.
Kråkan själva gick ut på Instagram och Facebook med ett lite putslustigt meddelande: ”I kväll gick det hett till hos oss. Ni är välkomna tillbaka när vi öppnar igen inom kort”.
Elden ville annat. Under natten fick den fart, slog klorna i det klassiska gamla huset och på morgonen var läget ett helt annat.
Fastigheten – som byggdes på 1800-talet och som genom åren fungerat som bank, hotell, fotoateljé och hattaffär – gick inte att rädda. ”Huset kommer brinna ner till grunden”, skrek ilviliga pushnotiser ut och vi fick gnugga oss i ögonen.
Grävmaskiner sattes in för att skynda på processen. Röken är för hälsovådlig för att ligga som ett täcke över stan under någon längre tid. Vid lunchtid gav en bärande vägg vika, tak och väggar rasade in inför chockade människor som samlats vi platsen.
Det fanns ingen återvändo.
Tragik är ett starkt ord. Ofta över- och felanvänt. I det här fallet är det emellertid relevant att prata om tragik, det även om ingen kom till fysisk skada.
Det fanns så mycket mer i det numera före detta huset. Andra företag, lägenheter. Det är tragik att se livsverk, bostäder, pengar och minnen bokstavligen gå upp i rök.
Jag kan inte ens föreställa mig att bli av med allt man har, inklusive taket över huvudet.
• • •
Instagram- och Facebookflödena svämmade under söndagen över av bilder tagna av oskarshamnare som slog en lov förbi eldsvådan.
Jag åkte förbi med bilen på söndagen och det kändes surrealistiskt att se, som att passera en katastroffilm.
Kråkan i lågor, väggar som ger vika. Brandmän, poliser, vakter. Horder av människor med mobilkameran i högsta hugg. Oskarshamnarnas vardagsrum i ruiner.
Det var just vad Kråkan var, ett vardagsrum.
För alla, givetvis, men kanske framför allt för det unga Oskarshamn. För min generation (jag är född 1976) och nedåt. Jag var 20 år när Kråkan slog upp portarna 1996 och stället har liksom alltid funnits där.
Det var dit vi gick för att äta skolavslutningsmiddag för några veckor sedan, det var där jag åt 40-årsmiddag med familjen.
Det var dit man gick för att ta en öl, dit man gick på juldagen, dit man gick när det inte fanns någon annanstans att gå, dit man gick efter jobbet.
Det var dit utflyttade hemvändare gick för att träffa gamla klasskamrater. Det var dit folk gick för att fira eller för att dränka sorgerna.
Kråkan var Oskarshamns centrala punkt i någon mån, stället som samlade folket.
Jag var där sista gången i onsdags. Vi hade varit hos en arbetskamrat och tittat på fotbolls-VM, på hemvägen stannade vi, jag och en annan arbetskamrat, och tog en öl på Kråkans uteservering.
Det var det man gjorde. Att ”ta en öl” i Oskarshamn var i princip lika med att ”gå till Kråkan”.
Nu låter det som att jag skriver om en gammal vän som gått bort och, ja, lite så känns det.
Att Kråkan nu har brunnit ner är inget annat än en kniv i hjärtat på oskarshamnarna.
• • •
Vad händer då nu? Jag har ingen aning.
Kriser och katastrofer brukar ha en benägenhet att få människor att sluta sig samman, att gå starkare ur situationen.
Det är ju inte så att det inte brunnit i klassiska 0491-krogar förut. På 1970-talet brann klassiska Alphyddan i Stadsparken ned. För några år sedan tog lågorna Badholmen.
När det gäller Badholmen, som har samma ägare som Kråkan, kom det i någon mån något gott ur branden. Restaurangen byggdes upp på nytt, kompletterades med hotell och blomstrar i dag. Nästan lite tack vare branden, om vi ska hårdra det.
Skillnaden gentemot Kråkan är att i fallet Badholmen är det platsen, ön med det unika läget mitt i hamnbassängen, som är klassisk.
I Kråkans fall är, eller var, det byggnaden. Den 150 år gamla byggnaden.
Känslan, kärleken, minnena – allt satt i väggarna.
Går det ens att återskapa? Jag vet inte, men jag hoppas.
Hoppas att (till personalens stora förtret, de vill hellre sälja fin-IPA) få beställa en blaskig Starobrno på Kråkan igen. Hoppas få sätta tänderna  en vanvettigt god chicken kati roll. Hoppas få sitta på uteserveringen i solnedgången och höra nån av bröderna Olsson/Björkman trubadura en skev Flyktsoda. Hoppas att få stå och gasta en illfalsk kör-a cappella-version av Stad i ljus, något som blivit en Kråkanklassiker, strax före stängning.

Kort sagt, kämpa Kråkan – jag hoppas innerligt att vi inte sett det sista av dig.